Att förstå konservativ idélära




Vad är konservatism?
I Sverige används idag begreppet "konservativ" flitigt såväl utstuderat negativt som okunnigt för att bl.a. beteckna utvecklingsmotståndare, bakåtsträvare och förespråkare för allt som är (eller som man vill ska uppfattas som) föråldrat och förlegat. Detta ger inte någon korrekt bild av konservatismen. I det följande ska därför konservatismen förklaras, nyanseras och aktuella begrepp i sammanhanget redas ut.
     Själva begreppet "konservatism" härleds ur latinets "conservare" som betyder "bevara". Detta ska inte förstås som att konservatismen är emot utveckling, utan snarare som att konservatismen är det som lägger grunden till utvecklingen genom att det gamla lever vidare som en del i det nya: utveckling är inte synonymt med förändring utan förutsätter kontinuitet. Konservatismen är i stor utsträckning ett förhållningssätt, men omfattar även en egen kännetecknande idé- och värdegrund. Mer om detta i kommande avsnitt.
     Strukturkonservatism ska inte räknas hit. Detta är endast en pragmatisk hållning som inte säger någonting om vilka värden - eller idéer - som värnas och eftersträvas. Den konservativa idéläran är värdeorienterad, till skillnad från socialismen och liberalismen som är utopiska. Konservatismen är också kulturbunden, d.v.s. dess värdeinnehåll skiljer sig mellan tid och rum. Ett socialistiskt land, som Sverige, kan ha (och har) ett socialistparti som är strukturkonservativt – d.v.s. som vill bevara den rådande ordningen. Det gör ingalunda socialisterna till konservativa i Sverige; det är ett grovt missförstånd att förstå ”kulturbundenheten” på detta vis. En av socialismens huvudtendenser är att ersätta kulturen med trender och social ingenjörskonst. I detta vänder sig socialismen både mot de kulturvärden som konservatismen vill värna och främja och även mot den organiska samhällsutveckling som konservatismen eftersträvar.


Hurdan är konservatismen?
Konservatismen har en världsåskådning som kan beskrivas enligt följande: Vi lever inte i ”framtiden”, inte i någonting nytt och frikopplat från vad som varit tidigare. Vi lever inte heller i ”dåtiden” - även om det förvisso är mer ansvarsfullt att hålla fast vid det kända än att önska sig in i det okända. Inte heller lever vi helt och hållet i ”nuet”, det har vi inte råd med. Vi måste vara mera långsiktiga än så. Vi lever: mitt i historien. Lika många kommer att följa efter oss som har varit här före oss. Människorna skiljer sig från djuren (enligt Guds ordning) genom att ge människan minne, samvete och förstånd. Det är vår främsta plikt att veta vår plats i helheten, våra möjligheter och att göra bruk av våra bästa förmågor. Människor är olika, och detta måste respekteras. Denna ansvarskänsla och respekt är nyckeln till att leva ett hederligt liv, och för konservatismen är det självklart att den mer hederlige alltid ska stå över den mindre hederlige. På samma sätt ska vi alltid lyssna till och lära oss av dem som var här före oss, för det är de som har störst rätt att döma.


Har konservatismen ett värde?
Verkligheten är komplex, mer komplex än vad någon människa kan beskriva. Detta säger ganska mycket om olika ideologiers inneboende svagheter, och det torde vara uppenbart att det blir problematiskt och skapar risk för stora mänskliga tragedier när utopiska ideologier blir statsbärande. Det är precis detta som har skett under 1900-talet, och medfört att vi fått uppleva det blodigaste seklet i mänsklighetens historia.
     Verkligheten måste emellertid beskrivas på något sätt och ”kommas överens om” för att människor överhuvudtaget ska kunna interagera. Historien har lärt oss att det inte går att åstadkomma en ”komplett verklighetsbild”, utan allt blir en fråga om mer eller mindre kapabla enskilda människors tolkningar. Tolkningar som i syfte att lyfta fram vissa saker som av somliga anses speciellt relevanta, gör detta på bekostnad av andra saker som någon annan kanske anser mer relevanta. Samtidigt är generalisering en nödvändig grund för det mänskliga samarbetet.
     Eftersom generaliseringar är ofullkomliga är det emellertid viktigt att inte ta dem för givna som något slags Sanning som ”andra bara inte har förstått ännu”. Detta gäller i synnerhet de generaliserande verklighetsbeskrivningarna. Beroende på var man står ser man olika saker – det är viktigt att hålla i minnet. Den ”mer konservativa” framförhållningen är att människor ska respektera varandra, inse att man själv inte nödvändigtvis "vet bäst" och söka samarbetets väg med mer eller mindre likasinnade så långt det är möjligt. Konservatismen är alltså inte en generaliserande verklighetsförklaring, det är en antiutopisk ideologi/filosofi som bygger på respekt för människors olikheter och för historiens lärdomar.
     Konservatismen har i detta en viktig roll att spela både inom politiken och i viss mån också inom vetenskapen: konsekvensen av att ”tappa” det konservativa förhållningssättet (och antingen ge sig hän fullständigt åt en utopisk ideologi eller åt värdenihilism) blir, följdriktigt, att man tappar förståelsen för de kulturella värden som förenar människor runtom i världen. Att sådana värden grundar allt mänskligt beteende och delar in den mänskliga världen i olika större och mindre naturliga gemenskaper, gör det rationellt ur konservativ synpunkt att försvara dessa värden. Konservatismen sägs ibland vara emot både förnuft och rationalitet, men det är fel - konservatismen baserar bara sin uppfattning om vad som är förnuftigt och rationellt på historisk kunskap och erfarenhet. Historien är aldrig otidsenlig. Utveckling är inte synonymt med förändring bort från det gamla, verklig utveckling förutsätter kontinuitet.


Artikeln skriven av: Jakob E:son Söderbaum