I Sverige används idag begreppet "konservativ" ofta såväl utstuderat negativt som okunnigt för att bl.a. beteckna utvecklingsmotståndare, bakåtsträvare och förespråkare av allt som är (eller som man vill ska uppfattas som) föråldrat och förlegat. Detta ger inte någon korrekt bild av konservatismen. I det följande ska därför konservatismen förklaras i det huvudsakliga, och aktuella begrepp i sammanhanget redas ut.

Själva begreppet "konservatism" härleds ur latinets "conservare" som betyder "bevara". Detta ska inte förstås som att konservatismen är emot utveckling, utan snarare som att konservatismen är det som lägger grunden till utvecklingen genom att det gamla lever vidare som en del i det nya: utveckling är inte synonymt med förändring utan förutsätter kontinuitet. Konservatismen är i stor utsträckning ett förhållningssätt, men omfattar även en egen kännetecknande idé- och värdegrund.

Konservatismen vill inte utan vidare bevara status quo, d.v.s. bevara det som är just nu. Ett sådant förhållningssätt kallar intellektuella konservativa för "strukturkonservatism", och detta har ingenting att göra med den idébildning som kallas konservatism och som internationellt har Edmund Burke som sin lärofader.

En bred och djup idébildning

Konservatismen bygger på å ena sidan ett visst slags förhållningssätt till saker och ting, och å andra sidan en viss sorts åskådning som i sin tur består av en viss människosyn, etiska hänsyn och historiemedvetenhet. De konservativa tänkarnas arbete med att utveckla konservatismen kretsar kring vissa värden, principer, föreställningar och ståndpunkter, och går ut på att definiera en sammanhängande politisk teori avsedd att förklara och stödja politiskt engagerade konservativa, att fördjupa denna teori i dess olika delar och nyanser, samt att tydliggöra var konservatismens gränser går.

Man kan därmed säga att konservatismen är en idébildning utvecklad av konservativa tänkare som är ägnad att förklara och försvara de konservativas uppfattningar. Långt ifrån alla konservativa tänkare ägnar sig åt alla eller ens de flesta av dessa perspektiv (Roger Scruton är en av få som har ägnat sig åt en stor bredd av dem). Många tänkare har bidragit med att utveckla en del i helheten (t.ex. Michael Oakeshott); många skriver inte tydligt att de är konservativa; och somliga motsäger sig att de är konservativa fastän de i realiteten bidrar till konservatismens idéutveckling (t.ex. Friedrich von Hayek). Det finns också många som påstår att de bidrar till konservatismens idéutveckling men egentligen ägnar sig åt någonting annat.

Konservatismen såsom idébildning har olika beståndsdelar. Till att börja med inbegriper den beskrivningar av den konservativa åskådningen och det konservativa förhållningssättet. Vidare har den en politisk lära som hålls samman av och kretsar kring vissa typiska synsätt och ståndpunkter som bygger på dess åskådning och förhållningssätt. Strängt taget är det bara sådana uppfattningar som är i linje med konservatismens åskådning, förhållningssätt och politiska lära som kan kallas för sant konservativa. Den konservativa filosofin är ägnad att förklara och motivera allt inom konservatismen filosofiskt.

Konservatismen är till sin natur sådan att den inte kan ha samma politiska program i alla länder. Skälet till detta är att den öppet bejakar att alla länder har olika historia, olika geografiska förutsättningar, olika politiska system, och olika utmaningar än andra länder under ett visst tidevarv. Detta hindrar dock inte att den moderna konservatismen har en specifik åskådning, förhållningssätt och politiska lära som är internationellt igenkänd, och som därmed ligger till grund för de olika politiska program som drivs av konservativa i olika länder och i olika tidevarv – d.v.s. i den mån dessa med rätta kan kallas för konservativa.

"Konservativa" partier

Vid sidan om den egentliga konservatismen befinner sig de politiska partier som under ett eller annat tidevarv betraktats eller betecknat sig själva såsom konservativa. Det är ganska vanligt att ett parti betraktas såsom konservativt därför att det historiskt har stått nära konservatismen, även om det inte alls gör det nuförtiden. Men ett partis främsta uppgift är ju att vinna val, d.v.s. att bli så populära som möjligt, vilket förutsätter stor lyhördhet både inför väljargrupperna och inför vad media betraktar såsom acceptabla åsikter att publicera (s.k. politisk korrekthet). Till följd av detta är det inte alls givet att vad ett visst parti som kallar sig konservativt säger sig stå för i ett visst land under ett visst tidevarv, skulle ha någonting alls att göra med den idébildning som heter konservatism.

Många som har en mer eller mindre konservativ läggning tenderar förstås att rösta på partier som kallar sig konservativa. Men i gruppen konservativt sinnade som inte känner till konservatismen såsom idébildning torde det (dessvärre) finnas många som relativt oreflekterat eller slentrianmässigt röstar på samma parti som deras föräldrar, vänner eller andra de identifierar sig med – och då alltså inte nödvändigtvis på det i realiteten mest konservativa alternativet. Ett annat skäl till att konservativt sinnade kanske trots allt inte röstar konservativt, är att de senaste 100 årens modernistiska överideologi i samhället har lyckats brännmärka allt som den kunnat betrakta såsom ”gammalmodigt”, ”föråldrat” eller ”förlegat”. Detta har förmodligen skrämt många att gå i de radikala ideologiernas ledband även om dessa personer innerst inne kanske varit osäkra på om de håller med om allting som de radikala politikerna säger och genomdriver. Att ”vanliga människor” även i de parlamentariska demokratiernas tidevarv – för Sveriges del de senaste 100 åren – har tenderat att vara ganska ointresserade av politisk teori, är ett ytterligare skäl, som medfört att desto mer politiskt insatta och aktiva liberaler och socialister har lyckats flytta fram sina positioner på konservatismens bekostnad avsevärt inom hela västvärlden sedan andra världskrigets slut.

Det är alltså viktigt att man inte blandar ihop vad förment konservativa partier har för ståndpunkter å ena sidan med vad den egentliga konservatismen står för å den andra. Sammanhängande med detta görs det ibland skillnad på konservatism med litet K och konservatism med stort K i böcker om konservatismen. När man då talar om konservatism med litet k är det den partioberoende idébildningen som avses, medan partier eller politiker som kallar sig för konservativa och dessas idébildning betecknas såsom Konservativa/Konservatism med stort K. Det finns följaktligen Konservativa (med stort K) som kan ha uppfattningar som inte går alldeles väl ihop med den egentliga konservatismen, och det behöver alla sanna konservativa se upp med. På Konservatism.se är det konservatismen med litet k som står i fokus.

Konservatismen, ideologier och den komplexa verkligheten

Verkligheten är komplex, mer komplex än vad någon människa kan beskriva. Detta säger ganska mycket om olika ideologiers inneboende svagheter, och det torde vara uppenbart att det blir problematiskt och skapar risk för stora mänskliga tragedier när utopiska ideologier blir statsbärande. Det är precis detta som har skett under 1900-talet, och medfört att vi fått uppleva det blodigaste seklet i mänsklighetens historia.

Verkligheten måste emellertid beskrivas på något sätt och ”kommas överens om” för att människor överhuvudtaget ska kunna interagera. Historien har lärt oss att det inte går att åstadkomma en ”komplett verklighetsbild”, utan allt blir en fråga om mer eller mindre kapabla enskilda människors tolkningar. Tolkningar som i syfte att lyfta fram vissa saker som av somliga anses speciellt relevanta, gör detta på bekostnad av andra saker som någon annan kanske anser mer relevanta. Samtidigt är generalisering en nödvändig grund för det mänskliga samarbetet.

Eftersom generaliseringar är ofullkomliga är det emellertid viktigt att inte ta dem för givna som något slags Sanning som ”andra bara inte har förstått ännu”. Detta gäller i synnerhet de generaliserande verklighetsbeskrivningarna. Beroende på var man står ser man olika saker – det är viktigt att hålla i minnet. Den ”mer konservativa” framförhållningen är att människor ska respektera varandra, inse att man själv inte nödvändigtvis "vet bäst" och söka samarbetets väg med mer eller mindre likasinnade så långt det är möjligt. Konservatismen är alltså inte en generaliserande verklighetsförklaring, det är en antiutopisk ideologi/filosofi som bygger på respekt för människors olikheter och för historiens lärdomar.

Konservatismen har i detta en viktig roll att spela både inom politiken och i viss mån också inom vetenskapen: konsekvensen av att ”tappa” det konservativa förhållningssättet (och antingen ge sig hän fullständigt åt en utopisk ideologi eller åt värdenihilism) blir, följdriktigt, att man tappar förståelsen för de kulturella värden som förenar människor runtom i världen. Att sådana värden grundar allt mänskligt beteende och delar in den mänskliga världen i olika större och mindre naturliga gemenskaper, gör det rationellt ur konservativ synpunkt att försvara dessa värden. Konservatismen sägs ibland vara emot både förnuft och rationalitet, men det är fel - konservatismen baserar bara sin uppfattning om vad som är förnuftigt och rationellt på historisk kunskap och erfarenhet. Historien är aldrig otidsenlig. Utveckling är inte synonymt med förändring bort från det gamla, verklig utveckling förutsätter kontinuitet.

Artikeln skriven av: Jakob E:son Söderbaum