Olika etiketter inom den "sanna" konservatismen

”Modern konservatism” är sålunda en beteckning på den idébildning som bygger på Burke, och som har använts sedan Lord Hugh Cecils bok Conservatism från 1912 (på svenska 1913 med titeln Konservatismen), vilken var den första boken där Burke nämns såsom konservatismens lärofader.

Under 1900-talet har det blivit allt viktigare bland intellektuella konservativa att definiera den ”sanna” konservatismen, och att särskilja denna från andra idébildningar. Att den ”sanna” konservatismen bygger på Burke har först etablerats i Europa genom bl.a. Cecil, och därefter i USA under 1950-talet genom bl.a. Russell Kirk och Peter Viereck.

I Storbritannien talar man om konservatism med litet k och Konservatism med stort K, där den förra betecknar den sanna konservatismen i Burkes efterföljd och den sistnämnda betecknar partier och politiker som kallar sig konservativa utan att ha någon närmare koppling till den idébildning som kallas för konservatism. Även denna indelning används av Cecil.

I bl.a. Tyskland och Sverige gör man skillnad mellan ”värdekonservatism”, som är sann konservatism, och ”strukturkonservatism” som betyder att man bara vill bevara status quo och är emot förändring.

I USA, där etiketten ”conservatism” används som synonym för det vi i Europa kallar både konservatism och klassisk liberalism, används också beteckningen ”traditionalist conservatism” för den idébildning som bygger på Burke.

Den moderna konservatismen har två huvudinriktningar: socialkonservatism och liberalkonservatism. Socialkonservatismen har till stor del utvecklats på den europeiska kontinenten, och liberalkonservatismen inom den anglosaxiska sfären - men det råder ingen tydlig geografisk uppdelning mellan dem vare sig idag eller idéhistoriskt.

Russell Kirk, Michael Oakeshott och Roger Scruton är såväl ”traditionalist conservatives” som ”värdekonservativa” tänkare. I ljuset av att de dessutom är de konservativa tänkare under de senaste 65 åren som har haft störst inflytande internationellt, kan de betraktas som de centrala tänkarna inom modern konservatism. Kirk och Oakeshott kan betecknas som liberalkonservativa tänkare, medan Scruton och Viereck kan ses som socialkonservativa.

Varianter av konservatism och andra liknande begrepp

I det följande beskrivs kortfattat de varianter av "sann" konservatism som finns idag, och vissa andra etiketter som ofta förekommer när man talar om konservatism idag. De följande beskrivningarna är inte gjorda i syfte att ge en så nyanserad bild som möjligt, utan lyfter istället i avsiktligt komprimerad form fram det mer specifika och särskiljande.

EUROPA
• Värdekonservatism - En i svensk och tysk samhällsdebatt vanligt förekommande samlingsbeteckning för den sanna politiska konservatismen som ju anses vara värdeorienterad, till skillnad från "strukturkonservatism" som bara går ut på att bevara det som är.

• Socialkonservatism - Man framhåller behovet av en statsmakt som balanserar olika intressen i samhället och på så vis är den stora förhindraren av konflikt, man förordar en reglerad marknadsekonomi som tar hänsyn till kultur och moral, och en välfärdsstat som förhindrar misär. Man försvarar nationella värden, är i regel skeptisk till överstatliga samarbeten och vänder sig emot globaliseringen.

• Liberalkonservatism - Man är emot interventionistisk politik, offentligfinansierad välfärd, vill ha en så liten stat som möjligt och en så fri marknad som möjligt. Man tenderar att försvara den västerländska civilisationens värden och frihetliga värden framför nationella.

• Radikalkonservatism - Med denna beteckning avses normalt de tyska s.k. konservativa revolutionärerna under mellankrigstiden, och strömningar i deras efterföljd. Radikalkonservatism är alltså en egen ideologi som inte har någonting med den egentliga, burkeanska konservatismen att göra. (Att konservatismen kan te sig radikal i ett utpräglat liberalt eller utpräglat socialistiskt samhälle är inte detsamma som "radikalkonservatism".)

  
  USA

• Traditionalistisk konservatism - Det begrepp som i USA används på konservativa i Edmund Burkes och den amerikanske tänkaren Russell Kirks efterföljd (EN: "traditionalist conservatives"). Detta är det närmaste man i den amerikanska kontexten kommer det vi i Europa kallar konservatism.

• Neokonservatism - Det amerikocentriska och imperialistiska förhållningssätt som brett ut sig inom framför allt Republikanerna men även inom Demokraterna sedan 1970-talet. Bygger på en annan värdegrund än den burkeanska konservatismen, där frihetligheten, kommersialismen och det materiella står i centrum. En kärnföreställning är att USA såsom främsta företrädare för den "moderna västerländska" (eg. liberala) livsstilen måste ta sitt "världsansvar" i form av interventionistisk utrikespolitik.

• Paleokonservatism – En nordamerikansk inriktning, som utvecklades under 1970- och 1980-talen som en motreaktion från höger mot neokonservatismen. Decentralisering, regionalism och statlig protektionism kännetecknar denna inriktning, och den kritiserar både internationalismen och välfärdsstaten. Den har bara mindre överlappningar med den burkeanska konservatismen.