Politiska inriktningar




Här beskrivs kortfattat de huvudsakliga politiska inriktningar som finns av konservatism idag, och vissa begrepp som ofta förekommer när man talar om konservatism idag. De följande beskrivningarna är inte gjorda i syfte att ge en så nyanserad bild som möjligt utan lyfter istället i avsiktligt komprimerad form fram det mer specifika och särskiljande. I verkligheten är gränsdragningen mellan t.ex. socialkonservativa, liberalkonservativa, värdekonservativa och traditionella konservativa ganska svår - deras respektive företrädare uppvisar i regel fler likheter än skillnader sinsemellan.

    EUROPA

  • Värdekonservatism - Den mest allmänna formen av konservatism. Man anser att det är viktigt att slå vakt om de värden som visat sig historiskt framgångsrika och tidlöst meningsfulla för folket. Staten ska slå vakt om de kulturella värdena och de etiska normerna. Familjen är den viktigaste sociala enheten.

  • Socialkonservatism - Man är för staten som "den stora förhindraren av katastrof" (jfr Cortés), välvilligt inställda till välfärdsstaten och förordar en marknadsekonomi som tar hänsyn till moral. Man är också mera nationalistiskt än patriotiskt sinnade och vänder sig emot globaliseringen av demokratiska skäl.

  • Liberalkonservatism - Dess företrädare kan sägas vara "värdekonservativa marknadsliberaler". Man är skeptisk till staten och vill ha en så fri marknad som möjligt, och man är mera patriotiskt än nationalistiskt sinnade. Detta är den anglosaxiska konservatismens huvudinriktning.

  • Radikalkonservatism - Är till sin natur reaktionär, demokrati-kritisk, anti-individualistisk och djupt skeptisk till allt som kan betraktas som "obehörigt inflytande" eller teknokrati. Inte sällan är dess företrädare nationalister och/eller religiösa fundamentalister.


    USA

  • Traditionell konservatism - Det begrepp som i USA används på konservativa i Edmund Burkes och den amerikanske tänkaren Russell Kirks efterföljd (EN: "traditionalist conservatives"). Detta är det närmaste man i den amerikanska kontexten kommer det vi i Europa kallar konservatism.

  • Nykonservatism – Egenligen inte en benämning på en speciell konservativ inriktning, utan snarast på en epok. Begreppet används oftast för att beskriva den intellektuella konservativa renässansen i USA under 50-talet, där Russell Kirk stod i centrum. Begreppet kan ibland också användas för att beskriva en nutida konservativ våg, exempelvis i samband med framgångarna för europeiska högerpartier de senaste åren. Observera att begreppet är väsenskillt från Neokonservatism, trots dess språkliga likheter.

  • Neokonservatism - Det amerikocentriska högerförhållningssätt som brett ut sig inom liberalkonservativa kretsar sedan 1970-talet. Bygger på en annan värdegrund än den burkeanska konservatismen, där frihetligheten, kommersialismen och det materiella står i centrum. En kärnföreställning är att USA såsom främsta företrädare för den "moderna västerländska" (eg. liberala) livsstilen måste ta sitt "världsansvar" i form av interventionistisk utrikespolitik.

  • Paleokonservatism – En nordamerikansk inriktning, som utvecklades under 70- och 80-talen som en motreaktion mot neokonservatismen. Decentralisering, regionalism och statlig protektionism kännetecknar denna inriktning, och den kritiserar både internationalismen och välfärdsstaten.