"Modern konservatism" är ett begrepp som förekommer i många engelskspråkiga böcker där Burke beskrivs som konservatismens lärofader. Redan 1912 använde Lord Hugh Cecil detta begrepp i sin bok Conservatism som var den första boken om konservatismen där Burke framhålls som dess lärofader. I andra böcker används uttrycket på ett sätt som för tankarna till att den moderna konservatismen började med Burke. Detta är missledande, och ger nog intrycket hos många läsare att konservatismen fanns före Burke som därmed år 1790 lanserade ”den moderna konservatismen”. Historiskt stämmer inte detta – konservatismen existerade inte före Burke, och begreppet började användas först år 1818 sammanhängande med den franska tidskriften Le Conservateur. Däremot kan man säga att idéhistoriskt finns det en modern form av konservatism som medvetet bygger på Burke, på ett sätt som mycket av 1800-talskonservatismen inte gjorde.

Genom det internationella etablerandet av Burke som konservatismens lärofader inträdde konservatismen i en ny utvecklingsfas. Detta efter att under framför allt andra delen av 1800-talet ha varit en ganska yvig idébildning internationellt sett. Denna fas - den moderna konservatismen - har kännetecknats av en intellektualisering av konservatismens tänkande, en strävan att definiera konservatismen på ett mera värdeorienterat sätt bortom de strukturkonservativa respektive reaktionära tendenser som ofta funnits bland konservativa rörelser under 1800-talet.

Etablerandet av Burke inom amerikansk konservatism

Ett stort och avgörande steg i denna konservatismens andra utvecklingsfas togs i USA. Det påbörjades med att den amerikanske historieprofessorn Peter Viereck 1949 publicerade boken Conservatism Revisited: The Revolt Against Ideology. Före 1940-talet existerade i princip inte konservatismen såsom en formell politisk idébildning i USA. Med Vierecks bok gick startskottet för konservatismen såsom en självmedveten och intellektuell politisk rörelse också i USA. Av stor betydelse för detta var att Viereck stödde sig på (bl.a.) Burke. Några år senare publicerade en annan amerikansk akademiker, Russell Kirk, boken The Conservative Mind från 1953 (köp den här i fulltext eller läs den här i förkortad version) i vilken han kopplade samman amerikansk konservatism med den brittiska. Kirk upprättade i denna bok en kanon över alla anglosaxiska 1800-talstänkare i Burkes efterföljd, vilka därmed framställdes såsom de ”sanna” konservativa tänkarna av relevans för en mera regelrätt modern amerikansk konservatism. Han upprättade också en förteckning över konservatismens sex grundprinciper (vilken han 40 år senare reviderade till 10 st, läs dem här). I samband med detta avgränsade han – liksom Viereck före honom – bort libertarianerna från vad han ansåg kunde betecknas såsom sann konservatism. På denna tid var detta ett högst kontroversiellt tilltag, som kom att ge upphov till en mycket omfattande litteraturdebatt om konservatismen. I kölvattnet av The Conservative Mind kom den intellektuella konservatismen att blomstra i USA under flera decennier, och den konservativa rörelsen gick där från att befinna sig i politikens skuggor till att bli en pådrivande kraft i politikens centrum.

Viereck och Kirk hade en föregångare i den amerikanske burkeanen Irving Babbitt (1865–1933), och de var båda starkt influerade av honom. Babbitt är på många sätt en viktig tänkare inom den amerikanska traditionalistiska konservatismen, och den nyfikne kan med fördel läsa Carl Johan Ljungbergs korta och koncisa introduktion till hans tänkande Irving Babbitt: Etik, demokrati och ledarskap (2002). Kirk betraktade till en början den mer socialkonservativt lutande Viereck såsom en allierad, det framgår t.ex. i hur Viereck omtalas i Kirks A Program for Conservatives (1954). Av olika skäl på både Kirks och Vierecks sidor hamnade de emellertid på kollisionskurs med varandra i den utveckling som följde. Konsekvensen blev att Viereck i princip förlorade sin betydelse för den snabbt växande nya rörelse vilken Kirk alltmer framstod såsom den främsta tänkaren inom. Den svenske konservative statsvetaren Claes G. Ryn beskriver dessa skeenden i sitt förord till nyupplagan av Vierecks Conservatism Revisited (1949; 2005) - köp den här.

Den vid sidan om Kirk mest tongivande personen i denna nya framväxande amerikanska högerrörelse med konservativa förtecken, var William F. Buckley, Jr. Genom grundandet av tidskriften National Review år 1955, hans egen väl genomtänkta konservativa opinionsbildning, hans ledarskapsförmågor, och genom att lyckas bli en välkänd mediaprofil, lyckades Buckley konsolidera rörelsen. Den var bredare än Kirks krets av sympatisörer till burkeansk konservatism, och bestod även av klassiska liberaler och anti-kommunister. De förenades i sitt motstånd mot Sovjet-kommunismen å ena sidan och Demokraternas välfärdsstatsambitioner å den andra. Kirk kom snabbt att bli denna rörelses ojämförligt främste tänkare, och det var därigenom Kirk som mer än någon annan kom att definiera och ge intellektuell substans åt den moderna amerikanska konservatismen. Det är etablerat att den politiska styrka som denna rörelse byggde upp både gjorde att konservatismen återaktualiserades på bred front i västerländsk samhällsdebatt och beredde vägen för Ronald Reagans presidentperiod 1981–1989.

Dean Smiths bok Conservatism: A Guide to its Past, Present and Future in American Politics från 1963 (köp den här) beskriver väl hur Kirk och Buckley m.fl. på 1950-talet omdefinierade den amerikanska konservatismen, samt vad detta kom att innebära för konservatismens positioner i den amerikanska samhällsdebatten. För en genomgång på svenska av dessa händelser, se denna artikel. Kirks inflytande i Europa har också varit stort (se t.ex. detta föredrag av Karl von Habsburg). Redan på 1950-talet översattes The Conservative Mind till spanska och tyska, och därefter har hans böcker översatts till bl.a. bulgariska, italienska, polska, portugisiska och tjeckiska. Detta har otvetydigt medfört att det blivit både vanligare och återigen respektabelt att kalla sig för konservativ runtom i Europa. Det har även medfört att belästa konservativa har börjat träffas internationellt.

Hegels stora betydelse för konservatismens idéutveckling

Medan Kirk tydligt avgränsade bort både libertarianerna och Friedrich Hegel ur sin i huvudsak amerikanska burkeanska kanon i The Conservative Mind, har Hegel i Storbritannien - liksom på den europeiska kontinenten - haft ett tydligt inflytande över konservatismens idéutveckling alltsedan 1800-talet. Under 1900-talets andra hälft har Hegel också fått ett uppsving i samband med den konservativa filosofins utmejslande av Michael Oakeshott och Roger Scruton. Oakeshott räknas såsom en av 1900-talets främsta politiska filosofer i Storbritannien och den europeiske tänkare som bidragit allra mest till att forma modern amerikansk konservatism (jämte Leo Strauss som haft stort inflytande på neokonservatismen). Scruton för sin del betraktades fram till sin död 2020 internationellt såsom den främste konservative tänkaren i vår tid. Förutom att han brukar omtalas på detta vis är en indikation på Scrutons internationella inflytande i relation till Kirks att hans böcker har översatts till bl.a. franska, holländska, italienska, polska, spanska, svenska, tjeckiska, tyska och ungerska.

Vad Oakeshott och Scruton har gjort, när de utvecklat den konservativa filosofin, är att de har integrerat delar av Hegels filosofi med Burkes tankegods. Oakeshott använder Burke tillsammans med Hegel för att utmejsla en kristallklar pusselbit inom konservativ filosofi: filosofin om civilsamhället. Detta gör han i boken On Human Conduct från 1975 (köp den här). Burke nämner civilsamhället på många ställen i Reflections on the Revolution in France, och Oakeshott lyfter det så att säga till dess högsta filosofiska nivå, och förklarar därmed också varför denna syn på civilsamhället och de personer som befolkar det är både frihetlig, konservativ, och väsenskild från liberalismens syn på frihet och individer. Oakeshott formulerar också det konservativa förhållningssättet filosofiskt baserat på Burke i sin essä On being conservative från 1956 (läs den här). Detta är på det hela taget bara två grundstenar från Burke som Oakeshott vidareutvecklade filosofiskt - med huvudsakligt stöd av Hegels filosofi. Scruton byggde vidare på det pussel som Oakeshott börjat lägga, d.v.s den akademiskt välgrundade konservativa filosofin som en syntes mellan Burke och Hegel. I ett stort antal böcker fortsatte Scruton i Oakeshotts fotspår med att lägga hela det här pusslet – konservatismens människosyn, kultursyn, utvecklingssyn, idéhistoriska perspektiv, gränsdragningar mot andra ideologier – och närliggande filosofiska frågor som fördjupar och nyanserar de av hans böcker där han uttryckligen skriver om konservatismen. Den konservativa filosofin i Oakeshotts och Scrutons tappning förser därmed konservatismen med en gedigen filosofisk grund.

Oakeshotts viktigaste bidrag till konservativ filosofi är de nu nämnda verken. Svårare är det att avgöra vilken av Scrutons böcker som är hans enskilt viktigaste bidrag till konservatismen. I The Meaning of Conservatism från 1980 (köp den här) ges i alla fall en överblick av det spektrum han räknar såsom konservatism. Scrutons bild av konservatismen skiljer sig i vissa avseenden från Kirks. I Conservatism – An invitation to the great tradition från 2018 (köp den här) ger Scruton t.ex. ett idéhistoriskt perspektiv på konservatismen som delvis skiljer sig från det Kirk ger i The Conservative Mind, främst till följd av att Kirk fokuserar på den anglosaxiska traditionen medan Scruton också beaktar den kontinentaleuropeiska. Här framgår också tydligt hur Scruton ser på Hegels betydelse både i konservatismens 1800-talshistoria och i den moderna konservatismens idéutveckling under 1900-talet.

Modern konservatism i Sverige

Här förtjänar det att påpekas att varken den burkeanska eller hegelianska konservatismen är några främmande fåglar i svensk idéhistoria. Burkes idéarv löper som en röd tråd inom svensk intellektuell konservatism hela vägen från Franska revolutionen fram tills idag. Från Gustav III:s utbetalda statspension till Burke och att Hans Järta tog intryck av Burke i utformandet av Regeringsformen 1809, via Erik Gustaf Geijer och göticismen (initierad på europeisk nivå av Francois-Renée de Chateaubriand, som uppfann själva ordet "konservatism") under 1800-talet och den stora konservatism-debatten mellan Harald Hjärne och Rudolf Kjellén kring sekelskiftet 1900, till publicerandet av Lord Hugh Cecils bok Konservatismen i svensk översättning 1913 och att Herbert Tingstens bok De konservativa idéerna från 1939 blev det svenska standardverket om konservatismen långt in på 1960-talet. Därefter har intellektuella konservativa organisationer såsom Konservativt Idéforum på 1970- och 1980-talen, Konservativa Sällskapet på 1990-talet, Konservativt Forum på 2000- och 2010-talen, och Konservativa Förbundet på 2010- och 2020-talet fortsatt att vårda arvet efter Burke, liksom Föreningen Heimdal alltsedan denna Uppsala-baserade studentförening bildades 1891. Hegels inflytande märks också hos Geijer, Hjärne och Kjellén, liksom hos Christopher Jacob Boström under 1800-talets mitt och Axel Nyblæus under dess andra hälft. Hegel behandlas också såsom en framstående konservativ tänkare av bl.a. Tingsten.

För en genomgång av konservatismens historia i Sverige, inklusive närmare information om ovannämnda organisationer, se denna artikel.

Simon O. Petterssons bok Svenska konservativa profiler (2017) innehåller en samling personporträtt, däribland för Boström, Geijer, Hjärne, Kjellén och Ryn. Köp den här.

Rätt och fel om vad som är konservatism idag

Den moderna konservatismen ägnar sig alltså alltsedan inledningen av dess andra utvecklingsfas kring sekelskiftet 1900 åt att vidga, fördjupa och avgränsa vad sann konservatism är, med olika perspektiv på hur den gemensamme lärofadern Edmund Burkes idéarv bäst ska förstås och förvaltas i modern tid.

Konservativa tänkare har inte minst sedan andra världskriget publicerat en mångfald böcker om vad som egentligen är konservatism, där det framlagts olika teser utifrån olika premisser. Många böcker om vad konservatismen är skiljer sig därmed delvis från varandra i sin kontenta. T.ex. har Kirk och Scruton ganska olika uppfattningar baserat på sina två olika infallsvinklar (idéhistoria respektive filosofi), och Viereck företräder en (socialkonservativ) infallsvinkel som bara delvis går ihop med Kirk och på ett annat sätt delvis går ihop med Scruton.

Ett helt annat perspektiv som fått viss (om än begränsad) internationell uppmärksamhet, är John Kekes ”minimalistiska” definition av konservatismen i hans bok A Case For Conservatism (1998). Kekes driver uppfattningen att konservatismen i grunden bara är en attityd till dess spets, och hans beskrivning går ut på att konservatismen försvarar det bestående men saknar egna värden att försvara och stå upp för. På svenska har även Torbjörn Tännsjö skrivit en bok med liknande tes om att konservatismen skulle vara värdeneutral och i huvudsak är det därmed strukturkonservatism som han beskriver. Uppfattningar i linje med dessa betraktas i allmänhet såsom felaktiga och missvisande bland vår tids intellektuella konservativa. (Se t.ex. denna kritik av Kekes bok från den amerikanska konservativa tankesmedjan ISI)

Kirk och Scruton är utan tvekan de två mest populära konservativa tänkarna internationellt under de senaste 65 åren. Därmed är det också rimligt att betrakta dem såsom de två mest centrala tänkarna inom modern konservatism. Detta synsätt medför att även Oakeshott, med sitt stora inflytande i Storbritannien och USA, framstår såsom en central tänkare inom den moderna konservatismen. Med ett sådant fokus kan man säga att den moderna konservatismen…

• Är en politisk idébildning som betraktar både liberalismen och socialismen såsom sina politiska motståndare och har en från dessa avvikande samhällsanalys och politisk strävan i en väsentligen annan riktning.

• Försvarar inte status quo, utan är en sekulär lära med Burke som lärofader. Den är värdeorienterad och bygger på historiens grund, och den eftersträvar realiserandet av dessa värden i det egna samhället inkluderat att vid behov återuppbygga förutsättningar för sådana värden som funnits tidigare.

• Har en utvecklad filosofi som bygger på Hegel i linje med Burke, med Oakeshott och Scruton såsom de två främsta politiska filosoferna.

• Är uppdelad i liberalkonservativa och socialkonservativa, där sympatier för Hegel och framför allt hans politiska slutsatser manifesterar denna åtskillnad.