Konservatismen
- en enkel översikt




En av huvudideologierna
Konservatismen är en av de tre klassiska huvudideologierna, jämte liberalism och socialism. Konservatismens politiska färg är vitt. Idéhistoriskt har konservatismen stått som motpol till både liberalismen och socialismen, vilka betraktas som radikala ideologier som vill förändra samhället i grunden och föra det bort från dess naturliga ordning.
     Konservatismen för sin del värnar den ordning som vuxit fram genom historisk erfarenhet, och det som visat sig hållbart och meningsfullt över många generationer. Man motsätter sig alla storskaliga samhällsprojekt och ”politiska skrivbordsmodeller”, eftersom man inte tror att någon människa någonsin kan hitta en samhällsmodell som är bäst för alla.
     Konservatismen är också kulturbevarande och traditionalistisk. Man värnar både nationell kultur och den västerländska civilisationen, vilken anses bygga på arvet från antikens grekiska filosofi och romerska statsbyggarkonst samt den kristna värdegrunden.


Viktiga tänkare och politiker
Den som har lagt grunden för den konservativa idébildningen är irländaren Edmund Burke (1729-1797) i samband med Franska revolutionen 1789. Konservatismens idéutveckling har därefter tagit betydande intryck av det tidiga 1800-talets moraldebatt och nationalism, och under 1900-talet av marknadsekonomin och kritiken av massamhället. I industrialismens tidevarv framträdde välfärdsstaten som en konservativ uppfinning framför allt genom tyske statsmannen Otto von Bismarck (1815-1898) men också den svenske statsvetaren Rudolf Kjellén (1864-1922).
     Bland andra kända lärofäder vid sidan om Burke ska fransmannen Joseph De Maistre (1753-1821), tysken Friedrich Hegel (1770-1831) och amerikanen Russell Kirk (1918-1994) särskilt nämnas. Några internationellt välkända konservativa politiker är Benjamin Disraeli (1804-1881), Winston Churchill (1874-1965), Ronald Reagan (1911-2004) och Margaret Thatcher (f. 1925). Bland svenska tänkare kan särskilt nämnas Hans Järta (1774-1847), Harald Hjärne (1848-1922) och Tage Lindbom (1909-2001), och bland politiker Arvid Lindman (1862-1936), Gösta Bagge (1882-1951) och Anders Björck (f. 1944).
     Bland internationellt kända konservativa politiker märks särskilt Storbritanniens premiärminister under Andra världskriget Winston Churchill (1874-1965), USA:s president Ronald Reagan (1911-2004) och Storbritanniens premiärminister i början av 1980-talet Margaret Thatcher (f. 1925). Två framstående svenska konservativa politiker är Högerns statsminister under det tidiga 1900-talet Arvid Lindman (1862-1936) och Moderata försvarsministern under 1990-talet Anders Björck (f. 1944).
     I svensk politisk historia har Moderata Samlingspartiet ansetts vara det konservativa partiet framför andra, och i ideologisk mening varit det åtminstone fram till mitten av 1960-talet. Idag finns förutom inom moderaterna även konservativa inslag i Kristdemokraterna (särskilt dess ungdomsförbund KDU). Den politiker som på 2000-talet allra mest har stått upp för konservativa värden och drivit på konservativa reformer är Folkpartiets partiledare och nuvarande utbildningsministern Jan Björklund.


Staten och samhället
Den konservativa idéutvecklingen har tagit två huvudspår: den liberalkonservativa och den socialkonservativa. Den stora skillnaden mellan dessa är synen på staten, där liberalkonservatismen är mera negativt inställd medan socialkonservatismen värnar staten som ”den stora förhindraren av katastrof” (Juan Donoso Cortés, 1809-1853). Under det tidiga 1980-talet hade liberalkonservatismen en storhetstid, och under 2000-talet har socialkonservatismen fått större genomslag (jfr ”compassionate conservatism”).
     Konservatismen är dock genomgående för en begränsad statsmakt. Man anser att statens funktion är att administrera och balansera mer än att styra, samt att skydda samhällsinvånarna mot yttre och inre fiender genom ett starkt försvar och en välfungerande polis. Ett sådant skydd är en grundförutsättning för att kunna ha ett fritt civilsamhälle med stort utrymme för både personligt ansvar och självförverkligande, vilket är en konservativ hjärtefråga. ”Frihet under ansvar” är en klassisk konservativ paroll, som härstammar från lärofadern Edmund Burke, liksom inställningen att vi måste bort från den omedelbara behovstillfredsställelsen.
     Överhuvudtaget värnas den privata sfären i samhället: näringslivet, föreningslivet, familjerna, och den personliga integriteten. Brott ska inte löna sig, utan straffas hårt och den bästa vägen mot mindre kriminalitet är en god fostran av samhällsmedborgarna. Därför håller konservatismen etik och moral högt, liksom historiemedvetenhet och allmänbildning. Att skolan tar ansvar för detta är idag en viktig konservativ politisk fråga.


Naturliga gemenskaper
För konservatismen är familjen, i bemärkelsen mamma-pappa-barn, samhällsgemenskapens minsta och viktigaste grundsten. Att stärka familjerna, och t.ex. värna äktenskapet mellan man och kvinna, är därför både självklart och viktigt. Konservatismen slår överhuvudtaget vakt om de naturliga gemenskaperna, och utöver familjen märks här bl.a. nationen och religionen som sådana naturliga gemenskaper. Religionen utgör, i den konservativa åskådningen, grunden för varje civilisations moraliska normsystem.
     En av de främsta konservativa tänkarna idag, engelsmannen Roger Scruton (f. 1944), har formulerat konservatismens omhuldande av nationen på följande sätt: ”Vi känner vår identitet i språket och landet där vi bor. Vi har rätt att bo här, våra förfäder kämpade för den rätten. Vi har en livsstil, vi har traditioner och grannsämja. Den som kommer hit är välkommen, men måste ta seden dit man kommer.” Att påtvinga andra utanför vår egen nation våra egna seder och synsätt är dock inte konservativt. Redan Burke motsatte sig imperialismen.
     Den enskilda människan är djupt präglad av både sin kulturella och sociala kontext, och kan som person bäst förstås utifrån detta. En människa kan kort och gott inte flyttas mellan helt olika sådana sammanhang utan stor ansträngning. Därmed är hon enligt konservatismens synsätt strängt taget inte någon ”individ”, och intellektuella konservativa föredrar ofta att istället tala om den enskilde som ”person”.


Personen och ekonomin
Centralt för den konservativa människosynen, och en tanke som går tillbaka till Burke, är att varje människa är en länk mellan äldre och kommande generationer. Var och en av oss har ett personligt ansvar för att det samhälle som vi har ärvt ska vara lika bra eller bättre än det samhälle som vi lämnar vidare. Överhuvudtaget anses historiemedvetenhet viktigt – man behöver veta varifrån man kommer för att kunna förstå vart man är på väg.
     Människan är i sig själv ofullkomlig, och behöver kompletteras av andra människor och av klara normer. För konservatismen är det självklart att alla människor är olika, och man ser detta som någonting positivt. I en församling där alla tänker lika blir det inte mycket tänkt, är ett gammalt svenskt ordspråk som belyser den konservativa synen i detta avseende. Könsroller är inte något som konservativa ser något problem med, tvärtom anser man att de bygger på biologiska skillnader och på tusentals år av nedärvd erfarenhet.
     När det gäller synen på ekonomiskt system är konservatismen för en marknadsekonomi, men anser samtidigt att moralen behöver skyddas i sammanhanget eftersom det moraliskt riktiga inte alltid är det mest vinstbringande. En marknadsekonomi bygger på ”utbud och efterfrågan”, men en mer konservativ än liberal inställning till marknaden är att inte vad som helst ska säljas på marknaden och konsumenter ska också ha ett ansvar för sina preferenser. T.ex. ska prostitution motarbetas av hänsyn till moral och personlig integritet, och eftersom vi redan har drogerna tobak och alkohol i den svenska kulturen – vilka i sig medför tillräckligt stora missbruksproblem – ska vi inte legalisera fler sorters droger.
     Den privata äganderätten är grundvalen för konservatismens ekonomisyn. Den värnas som bekant av både liberaler och konservativa, men en viktig skillnad är att för en liberal handlar äganderätten om konsumtion, medan den för en konservativ handlar om förvaltarskap.


Samhällsvision
Det sägs ofta att konservatismen är mer ett ”förhållningssätt” än en ideologi, och att den saknar en utopi – ett slutmål – för sin politik. Det är i och för sig sant, men ska inte övertolkas. Konservatismens syn på social förändring i den mån det ska ske genom politiska reformer, kan sammanfattas med den gamla konservativa parollen ”förändra för att kunna bevara” (Burke). På samma sätt som socialismen eftersträvar en värld av totalt jämlika människor, och liberalismen en värld av fullständigt fria människor, så eftersträvar konservatismen att samhällen världen över ska bygga på hävd och gemenskap.
     Konservatismens politiska vision skulle därmed kunna formuleras som såhär: De historiska lärdomarna ska stå i centrum för det allmänna medvetandet, och de unika identitetsskapande egenheterna hos varje folk i centrum för den sociala utvecklingen, i riktning mot en mer civiliserad och kultiverad värld. Den samhällsordning som konservatismen eftersträvar baserar sig på familjen (vilken kan definieras i större eller mindre termer beroende på kultur) som samhällets minsta och viktigaste byggsten, med det personliga ansvaret i centrum, med ett starkt skydd mot inre och yttre fiender (polis och försvar), med värnande om känslan av gemenskap och gemensam identitet i samhället, och med en marknadsekonomi som tar hänsyn till moral och kulturvärden.


Artikeln skriven av Jakob E:son Söderbaum, © 2009