Konservatismen
- enkel översikt för studenter




En av de tre stora ideologierna

Konservatismen är en av de tre klassiska huvudideologierna, jämte liberalism och socialism. Den uppstod som en motreaktion mot Franska revolutionen 1789 genom att irländaren Edmund Burke redan 1790 publicerade den bok som har gått till historien som konservatismens startpunkt och viktigaste referensverk: Reflektioner om franska revolutionen.

Genom historien har konservatismen stått som motpol till både liberalismen och socialismen, vilka betraktas som radikala ideologier som vill förändra samhället i grunden och föra det bort från dess naturliga ordning.

Konservatismen för sin del värnar den ordning som vuxit fram genom historisk erfarenhet, och det som visat sig hållbart och meningsfullt över många generationer. Konservatismen är kulturbevarande och traditionalistisk. De konservativa värnar både nationell kultur och den västerländska civilisationen, vilken anses bygga på arvet från antikens grekiska filosofi och romerska statsbyggarkonst samt den kristna värdegrunden.

Konservatismen försvarar kort sagt det bästa i den etablerade ordningen i samhället, och motsätter sig radikal förändring. På så vis är konservatismen ”bevarandets politik” (ordet i sig kommer från latinets conservare som betyder ungefär att bevara). De politiskt konservativa vänder sig kategoriskt emot utopier, storskaliga samhällsprojekt och ”politiska skrivbordsmodeller”, eftersom man inte tror att någon människa någonsin kan hitta en samhällsmodell som är bäst för alla.



Människan och värdenas värld

Den konservativa världsåskådningen tar sin utgångspunkt i en viss människosyn. Centralt för denna människosyn, och en tanke som går tillbaka till Burke, är att varje människa är en länk mellan äldre och kommande generationer. Var och en av oss har ett personligt ansvar för att det samhälle som vi har ärvt ska vara lika bra eller bättre än det samhälle som vi lämnar vidare. Överhuvudtaget anses historiemedvetenhet viktigt – man behöver veta varifrån man kommer för att kunna förstå vart man är på väg.

Människan är i sig själv ofullkomlig, och behöver kompletteras av andra människor och av klara normer. För konservatismen är det självklart att alla människor är olika, och man ser detta som någonting positivt. I en församling där alla tänker lika blir det inte mycket tänkt, är ett gammalt svenskt ordspråk som belyser den konservativa synen i detta avseende. Könsroller är inte något som konservativa ser något problem med, tvärtom anser man att de bygger på biologiska skillnader och på tusentals år av nedärvd erfarenhet.

När det gäller synen på ekonomiskt system är konservatismen för en marknadsekonomi, men anser samtidigt att moralen behöver skyddas i sammanhanget eftersom det moraliskt riktiga inte alltid är det mest vinstbringande. En marknadsekonomi bygger på ”utbud och efterfrågan”, men en mer konservativ än liberal inställning till marknaden är att inte vad som helst ska säljas på marknaden och att konsumenter också har ett ansvar för sina preferenser. T.ex. är man emot prostitution av hänsyn till moral och personlig integritet, och eftersom vi redan har drogerna tobak och alkohol i den svenska kulturen – vilka i sig medför tillräckligt stora missbruksproblem – är man emot att legalisera fler sorters droger.

Den privata äganderätten är grundvalen för konservatismens ekonomisyn. Den värnas som bekant även av liberaler, men en viktig skillnad är att för en liberal handlar äganderätten om konsumtion medan den för en konservativ handlar om förvaltarskap.

Konservatismen bryr sig på det hela taget mer om de immateriella värdena i samhället än de ekonomiska. Det "sociala kapitalet" är en hel värld av värden, medan de ekonomiska bara är en form av värden. Ur konservativ synvinkel är det de immateriella värdena och förkovrandet av dessa som utgör motorn i ett gott och välfungerande samhälle - inte den ekonomiska tillväxten. Det är sådana värden som ger människor mening i livet.



De små gemenskaperna

Konservatismen ser familjen, i bemärkelsen mamma-pappa-barn, som samhällsgemenskapens minsta och viktigaste grundsten. Att stärka familjerna, och t.ex. värna äktenskapet mellan man och kvinna, är därför både självklart och viktigt. Konservatismen slår överhuvudtaget vakt om de små gemenskaperna - grannskapet, vänkretsen, församlingen, föreningen... Konservatismen slår också vakt om de naturliga gemenskaperna, dem som människor föds in i. Förutom familjen är nationen och religionen sådana naturliga gemenskaper. Religionen utgör, i den konservativa åskådningen, grunden för varje civilisations moraliska normsystem.

En av vår tids främsta konservativa tänkare, engelsmannen Roger Scruton, har formulerat konservatismens omhuldande av nationen på följande sätt: ”Vi känner vår identitet i språket och landet där vi bor. Vi har rätt att bo här, våra förfäder kämpade för den rätten. Vi har en livsstil, vi har traditioner och grannsämja. Den som kommer hit är välkommen, men måste ta seden dit man kommer.” Att påtvinga andra utanför vår egen nation våra egna seder och synsätt är dock inte konservativt. Redan Burke motsatte sig imperialism, d.v.s. att påtvinga andra sin egen kultur och sociala ordning där den inte hör hemma.

Den enskilda människan är djupt präglad av både sin kulturella och sociala kontext, och kan som person bäst förstås utifrån detta. Konservatismen motsätter sig därför individualismen, även om man bejakar individualitet. Många intellektuella konservativa föredrar att tala om "personer" snarare än om "individer", och det finns en filosofi kring detta som kallas för personalism vilken många konservativa tänkare (däribland Russell Kirk och Roger Scruton) ansluter sig till.



Staten och samhället

Den konservativa idéutvecklingen har tagit två huvudspår: socialkonservatismen och liberalkonservatismen. Den stora skillnaden mellan dessa är synen på staten, där liberalkonservatismen är mera negativt inställd medan socialkonservatismen värnar staten som ”den stora förhindraren av katastrof” (Juan Donoso Cortés, 1809-1853). Under 1970- och 1980-talen hade liberalkonservatismen en storhetstid genom Margaret Thatcher (brittisk premiärminister 1979-1990) och Ronald Reagan (amerikansk president 1981-1989). Socialkonservatismen hade en storhetstid under slutet av 1800-talet och fram till första världskrigets utbrott, då den bl.a. etablerade de första välfärdsstaterna runtom i Europa. Nu på 2000-talet har socialkonservatismen börjat komma tillbaka igen t.ex. genom David Camerons (brittisk premiärminister 2010-2016) "compassionate conservatism", tyska CSU som varit stödparti i regeringen tillsammans med Angela Merkels (tysk förbundskansler sedan 2005) kristdemokratiska parti, och genom att Sverigedemokraterna i Sverige har närmat sig att bli Sveriges andra största parti.

Konservatismen är dock genomgående för en begränsad statsmakt. Man anser att statens funktion är att administrera och balansera mer än att styra, samt att skydda samhällsinvånarna till liv, lem och egendom mot yttre och inre fiender, genom ett starkt försvar och en välfungerande polis och rättsväsende. Ett sådant skydd av medborgarna är en förutsättning för att kunna ha ett fritt civilsamhälle med stort utrymme för både personligt ansvar och självförverkligande, vilket är konservativa hjärtefrågor. ”Frihet under ansvar” är en klassisk konservativ paroll, som härstammar från Burke, liksom inställningen att vi måste hålla tillbaka den omedelbara behovstillfredsställelsen.

Överhuvudtaget värnar konservatismen den privata sfären i samhället: näringslivet, civilsamhället, familjelivet, och den personliga integriteten. Brott ska inte löna sig, utan straffas hårt och avskräckande, och den bästa vägen mot mindre kriminalitet är en god fostran av samhällsmedborgarna. Därför håller konservatismen etik och moral högt, liksom historiemedvetenhet och allmänbildning. Att utbildningsväsendet tar ett stort ansvar för detta är idag en viktig konservativ politisk fråga - liksom att medborgarna verkligen får det utrymme och den frihet de behöver för att kunna ta personligt ansvar och ta god hand om sina familjer.



Samhällsvision

Det sägs ofta att konservatismen är mer ett ”förhållningssätt” än en ideologi, och att den saknar en utopi – ett slutmål – för sin politik. Det är i och för sig sant, men ska inte övertolkas (vilket många tyvärr gör!). Konservatismens syn på social förändring i den mån det ska ske genom politiska reformer, kan sammanfattas med den gamla konservativa parollen ”förändra för att kunna bevara” (Burke). På samma sätt som socialismen eftersträvar en värld av totalt jämlika människor, och liberalismen en värld av fullständigt fria människor, så eftersträvar konservatismen att samhällen världen över ska bygga på hävd och gemenskap.

Konservatismens politiska vision skulle därmed kunna formuleras som såhär: De historiska lärdomarna ska stå i centrum för det allmänna medvetandet, och de unika identitetsskapande egenheterna hos varje folk i centrum för den sociala utvecklingen, i riktning mot en mer civiliserad och kultiverad värld. Den samhällsordning som konservatismen eftersträvar baserar sig på familjen (vilken kan definieras i större eller mindre termer beroende på kultur) som samhällets minsta och viktigaste byggsten, med det personliga ansvaret i centrum, med ett starkt skydd mot inre och yttre fiender (polis och försvar), med värnande om känslan av gemenskap och gemensam identitet i samhället, och med en marknadsekonomi som tar hänsyn till moral och kulturvärden.



Viktiga tänkare och politiker

Den som lade grunden för den konservativa idébildningen var irländaren Edmund Burke (1729-1797) i samband med Franska revolutionen 1789. Konservatismens idéutveckling har därefter tagit betydande intryck av det tidiga 1800-talets moraldebatt och nationalism, och under 1900-talet av marknadsekonomin och kritiken av massamhället. När den industriella revolutionen drog igång svarade konservativa tänkare och statsmän i flera länder med att inrätta en välfärdsstat, däribland den tyske statsmannen Otto von Bismarck (1815-1898), den brittiske politikern Benjamin Disraeli (1804-1881) och den svenske statsvetaren Rudolf Kjellén (1864-1922).

De internationellt mest populära och erkända konservativa tänkarna under de senaste 65 åren har varit den amerikanske akademikern Russell Kirk (1918-1994), den brittiske filosofen Michael Oakeshott (1901-1990), och den tillika brittiske filosofen Roger Scruton (1944-2020).

Bland internationellt kända konservativa politiker märks särskilt Storbritanniens premiärminister under Andra världskriget Winston Churchill (1874-1965), USA:s president Ronald Reagan (1911-2004) och Storbritanniens premiärminister i början av 1980-talet Margaret Thatcher (f. 1925). Två framstående svenska konservativa politiker är Högerns statsminister under det tidiga 1900-talet Arvid Lindman (1862-1936) och Moderata försvarsministern under 1990-talet Anders Björck (f. 1944).

I svensk politisk historia har Moderaterna ansetts vara det konservativa partiet framför andra, och i ideologisk mening varit tydligt liberalkonservativt åtminstone fram till början av 1980-talet. Idag finns förutom inom moderaterna även tydliga värdekonservativa inslag i Kristdemokraterna (särskilt dess ungdomsförbund KDU), och även Sverigedemokraterna försöker med viss framgång att etablera sig som ett socialkonservativt alternativ.



Artikeln skriven av: Jakob E:son Söderbaum


    Referenser:

    Burke, Edmund: Reflektioner om franska revolutionen (1790), Contra 1989. (köp den här)
    Hamilton, Andy: "Conservatism", The Stanford Encyclopedia of Philosophy (Fall 2016 Ed.), Edward N. Zalta (red.).
    Kirk, Russell: A Program for Conservatives (1954), revised ed., Henry Regnery Company 1962.
    Kirk, Russell: Russell Kirk’s Concise Guide to Conservatism (1957), Regnery Gateway 2019. (köp den här)
    Larsson, Reidar: Politiska ideologier i vår tid (7 uppl.), Studentlitteratur 2005. (köp den här)
    Scruton, Roger: Conservatism – An Invitation to the Great Tradition, Profile Books 2017. (köp den här)
    Scruton, Roger: The Meaning of Conservatism (1980), rev. 3rd ed., St Augustine’s Press 2002. (köp den här)
    Söderbaum, Jakob E:son: Modern konservatism - Filosofi, bärande idéer och inriktningar i Burkes efterföljd, Recito förlag 2020. (köp den här)